mysöderberg.

Jag har bestämt mig för att flytta hem till Sverige. Det tog mig ett tag att inse att det var det jag ville, men när jag väl gjorde det insåg jag att det var det bästa för mig just nu.

 

Jag ångrar verkligen inte att jag åkte hit. Det gör jag verkligen inte, det har varit fantastiskt men också enormt jobbigt. Hade jag kunnat ändra något hade jag nog valt att åka till en större stad, det är nog allt. Men jag är tacksam för att jag fick chansen att åka hit, att uppleva ett annat land och se att småstäder skiljer sig faktiskt inte så mycket från varandra. Det finns så många likheter men också oändligt många olikheter. Men det jag verkligen inte ångrar med att åka hit är det perspektiv man får. Jag har insett att jag är så lyckligt lottad. Att jag har så många vänner och en så stor familj där hemma. Att inte kunna träffa någon av dom fick mig att inse hur mycket jag vill ha dom nära. För det blir lite ensamt när man inte känner någon i ens egen ålder i en liten stad. Kanske hade det varit annorlunda om jag hade bott i Edinburgh där det finns massvis med andra au pairer, kanske inte. 

 

Jag har haft hemlängtan i stort sett sen slutet av september. Jag träffade några skotska människor som jag umgicks med, men runt då slutade jag träffa dom på grund av olika saker. Och då insåg jag att jag var väldigt ensam. Jag hade ingen vän som jag bara kunde smsa en torsdagkväll och hitta på något med, och det går an ett tag men blir jobbigt i längden. För att kunna träffa någon vän var jag tvungen att åka till Edinburgh varje helg. Hemma i lilla småland har jag så många fler jag bara kan skicka iväg ett sms till om jag har tråkigt och vill göra något. 

 

Det tog tid för mig att inse att det var hem jag faktiskt ville. Jag pratade med mina vänner som också bor utomlands och jag drömde mig bort till dom, men den drömmen varade i en vecka och sen insåg jag att jag bara ville ha mina vänner. Så när jag kom fram till att jag ville åka hem och jag faktiskt bestämde mig för det kändes det som om en stor sten lyftes ifrån mitt hjärta och jag kände mig lättad. Då förstod jag att det var det jag ville. 

 

För att vara au pair var helt enkelt inte för mig. Jag tycker om min värdfamilj hur mycket som helst, men att ta hand om barn på det här sättet var helt enkelt inte för mig. Det var roligt de första två månaderna och det är fortfarande roligt, men det är helt enkelt inte ett jobb för mig. 

 

Exakt när jag flyttar hem är ännu inte bestämt. Först och främst måste dom hitta en ny au pair eller lösa det på något annat sätt. Jag vill verkligen inte lämna dom helt utan någon att ta hand om barnen så att dom måste ta ledigt från jobbet eller i värsta fall sluta jobbet. Dagis finns inte här på samma sätt som i Sverige, man kan inte lämna barnen på ett ställe hela dagen. Det kanske finns men isåfall är det svindyrt. Så självklart stannar jag tills det har löst sig, men det kan då betyda att jag inte kommer hem över jul och nyår.