mysöderberg.

Det slår mig ibland att jag är inte hemma i Sverige. Människor här förstår inte svenska och tycker att det låter helt konstigt när jag säger något på svenska till dom. 

Det slår mig ibland också att jag faktiskt jobbar här, för det känns verkligen inte som det. Det känns bara som vardag. Jag är också väldigt lyckligt lottad som hittade den familjen jag hittade. För det känns inte som om jag jobbar för dom utan mer som om jag är en del av familjen och här är dom det närmsta jag har till familj. 

Det värsta är nog att jag liksom glömmer bort alla där hemma. Livet liksom flyter på och jag tänker inte på att jag kanske skulle höra av mig och  berätta lite om hur det är och så. Måste bli bättre på detta, speciellt när det kommer till familjen. Mina vänner pratar jag med nästan hela tiden.