mysöderberg.

Vad jag vet så är det bara mina töntiga vänner som läser den här bloggen så det gör inget om jag blir en aning känslosam.

 

Jag kollade nu igenom mina bilder från de sista veckorna i Sverige och jag blev så arg på mig själv för det fanns vissa saker jag ville göra men inte gjorde och jag var skit sur för att jag inte fick göra det. Eller kunde. Jag har nog aldrig varit mer arg på mig själv. Jag fick spendera så mycket underbar tid med mina bästa vänner, både dom jag känt hela mitt liv och dom jag nyligen lärt känna. Och jag hade så jävla roligt. 

Men sen kommer den där jobbiga biten då jag inser att det inte kommer vara så längre. Vi är liksom inga barn på sommarlov längre. Vi är vuxna och ingenting kommer vara sig likt längre. Jag är här i Skottland. Alice i Los Angeles (aa snart iallafall). Klara och Dragana i Australien. Några pluggar och några är kvar hemma i Anderstorp. Fast det kan lika väl betyda att sommrarna är det vi har tillsammans i framtiden. För sommaren verkar vara tiden på året då alla åker hem till sin hemstad och träffar alla. 

 

Hur som helst var det inte jag ville säga. Jag hittade en bild på mig och Lennox där vi ligger och myser i min säng där hemma. Och det bara slog mig att det kommer aldrig någonsin vara så igen. För det är inte mitt rum längre, jag bor inte där. Jag bor inte änns hemma längre och kommer antagligen inte att göra det igen heller. För när jag kommer hem härifrån, om det blir till våren, sommaren eller när det blir så kanske jag bor hemma i max en eller två månader innan jag flyttar till en egen lägenhet i en annan stad. 

 

Visst förändras allas liv efter studenten, men det känns som om det var nu det verkligen gjorde det. Saker förändrades på många sätt när Klara och Dragana flyttade, men på många sätt var det inte riktigt samma sak som nu. Självklart förändrades deras liv enormt mycket, skulle vilja säga att det vände deras liv upp och ner (pun intended) men för oss kvar hemma blev det som en storm som sakta flöt bort, vi vänjde oss vid att de inte alltid var där eftersom vi fortfarande hade varandra. Men nu efter den sista generationen i gänget tog studenten stack verkligen alla. Inte utomlands, men iallafall till nya städer. Alla påbörjar något nytt. Utan varandra. 

 

Det känns så enormt konstigt att säga saker som aaa ska till Edinburgh imorgon liksom what the actual fuck? Eller att Alice nu faktiskt fick sitt 6 månaders visum till LA, jag var bombsäker på att hon skulle få det men känns fortfarande surrealistiskt. Klara fick sin lägenhet i Jönköping och kom in på linjen hon ville gå. Lovisa har en 6 månaders anställning. Thora bor på en farm där man mördar får. Dragana har egen lägenhet + plus jobb i Australien. Och allt annat alla andra gör. Helt sjukt är det.

 

Så om jag tänker efter var jag så fjantig som var besviken över att jag inte fick göra en sak. Jag fick göra hundra andra saker som jag inte ens visste att jag ville göra.