mysöderberg.

Imorgon är det första advent och på måndag är det återigen december. December är en av mina favoritmånader, beror kanske på julafton. Hoppas verkligen jag kommer åka hem till jul. Men också för att det är oftast då den mysiga delen av året kommer. Den regniga hösten går till frostiga morgonar och minusgrader. Det är jobbigt och kallt och snoret i näsan fryser men det är härligt. Tjocka jackor, halsdukar och skor. Här går jag fortfarande i skinnjacka, converse och sjal. Det regnar mest hela tiden nu och det där med frost och minusgrader kommer inte änns på fråga. Senast igår såg jag en kille gå runt i endast t-shirt och kände mest, är du dum i huvudet. Även om det går gör det inte. 

 

Tänkte iallafall dela med mig av lite bilder från tidigare år.

 

 

Den har krånglat de senaste veckorna och stängt av sig själv ibland men då har det bara varit att sätta på den. Självklart fungerar den inte överhuvudtaget nu då. Så ja livet leker väl. Men vi är glada ändå.

Det har varit en väldigt lugn dag i det stora hela, ni vet tagit det lugnt, druckit kaffe, ätit mat och bara hängt med familjen. Jag gick till mitt rum vid 8 tiden, pratade med Lovisa i telefon ett tag och efter det glodde jag bara på lite Per Morberg. Vad kan klockan varit, runt halv elva kanske? Lite tidigare än det till och med. Iallafall då hör jag Anna ropa på mig ifrån trappan. Jag kommer ut, ser henne springa uppför resten av trappstegen mot barnens rum samtidigt som hon säger det brinner i skorstenen. Iain kommer tätt på och båda tar upp barnen. Jag drar samtidigt på mig varmare kläder och tar mig snabbt ut.

Så där satt vi utanför huset i kanske 40 minuter. Eller en halvtimme, var för upptagen med att kolla på brandmännen när de släckte elden. Då kom iallafall Iain ut och sa att det var okej att komma in igen. Barnen somnade på en gång, men medan de jobbade vidare på att släcka det sista stod jag och Anna i köket och pratade och gjorde te åt brandmännen. Barnens kusin Christine har varit här i en vecka och ska vara här den här veckan också. Hon hade iallafall varit barnvakt åt hennes andra kusiner ikväll så hon blev hyfsat chockad när hon kom tillbaka och såg en brandbil, folk på taket och rök från taket. Men sen såg hon mig i köksfönstret och förstod att det inte var så illa. 

Nu har de hur som helst släckt allt och åkt iväg. Iain sa att de hade sagt att det var en väldigt liten chans att det hade spridits till resten av huset eftersom det är ett stenhus och skorstenen var så pass isolerad från huset. Det hade till och med slocknat av sig själv, det hade bara tagit x antal timmar. Så det är skönt att det inte var värre än så här.

Orkar inte skriva en massa så lägger upp bilder från varje dag istället.

 

Söndag:

Jag har bestämt mig för att flytta hem till Sverige. Det tog mig ett tag att inse att det var det jag ville, men när jag väl gjorde det insåg jag att det var det bästa för mig just nu.

 

Jag ångrar verkligen inte att jag åkte hit. Det gör jag verkligen inte, det har varit fantastiskt men också enormt jobbigt. Hade jag kunnat ändra något hade jag nog valt att åka till en större stad, det är nog allt. Men jag är tacksam för att jag fick chansen att åka hit, att uppleva ett annat land och se att småstäder skiljer sig faktiskt inte så mycket från varandra. Det finns så många likheter men också oändligt många olikheter. Men det jag verkligen inte ångrar med att åka hit är det perspektiv man får. Jag har insett att jag är så lyckligt lottad. Att jag har så många vänner och en så stor familj där hemma. Att inte kunna träffa någon av dom fick mig att inse hur mycket jag vill ha dom nära. För det blir lite ensamt när man inte känner någon i ens egen ålder i en liten stad. Kanske hade det varit annorlunda om jag hade bott i Edinburgh där det finns massvis med andra au pairer, kanske inte. 

 

Jag har haft hemlängtan i stort sett sen slutet av september. Jag träffade några skotska människor som jag umgicks med, men runt då slutade jag träffa dom på grund av olika saker. Och då insåg jag att jag var väldigt ensam. Jag hade ingen vän som jag bara kunde smsa en torsdagkväll och hitta på något med, och det går an ett tag men blir jobbigt i längden. För att kunna träffa någon vän var jag tvungen att åka till Edinburgh varje helg. Hemma i lilla småland har jag så många fler jag bara kan skicka iväg ett sms till om jag har tråkigt och vill göra något. 

 

Det tog tid för mig att inse att det var hem jag faktiskt ville. Jag pratade med mina vänner som också bor utomlands och jag drömde mig bort till dom, men den drömmen varade i en vecka och sen insåg jag att jag bara ville ha mina vänner. Så när jag kom fram till att jag ville åka hem och jag faktiskt bestämde mig för det kändes det som om en stor sten lyftes ifrån mitt hjärta och jag kände mig lättad. Då förstod jag att det var det jag ville. 

 

För att vara au pair var helt enkelt inte för mig. Jag tycker om min värdfamilj hur mycket som helst, men att ta hand om barn på det här sättet var helt enkelt inte för mig. Det var roligt de första två månaderna och det är fortfarande roligt, men det är helt enkelt inte ett jobb för mig. 

 

Exakt när jag flyttar hem är ännu inte bestämt. Först och främst måste dom hitta en ny au pair eller lösa det på något annat sätt. Jag vill verkligen inte lämna dom helt utan någon att ta hand om barnen så att dom måste ta ledigt från jobbet eller i värsta fall sluta jobbet. Dagis finns inte här på samma sätt som i Sverige, man kan inte lämna barnen på ett ställe hela dagen. Det kanske finns men isåfall är det svindyrt. Så självklart stannar jag tills det har löst sig, men det kan då betyda att jag inte kommer hem över jul och nyår.

 

Fick ett så fint brev av lilla Frida idag! Blev så glad när jag såg att det hade ramlat ner från brevinkastet i hallen. Visste på en gång att det var från henne, har väntat på det enda sedan hon sa att hon skulle skicka ett.

Älskar brev överhuvudtaget, men det här var speciellt. En bild som hon har målat och en kexchoklad, min favorit! All kärlek i världen till dig Fridisen!!