Terapi

Långa promenader i min ensamhet, laga mat i min ensamhet, rensa, organisera och allt sånt i min ensamhet är som terapi för mig. I princip allt jag gör som tillåter mig att vara i mitt eget huvud i lugn och ro är som terapi för mig. Så länge jag får ha min musik också. Jag behöver den tiden ibland. Eller nej egentligen ofta men det är svårt här. Att stå och laga mat eller baka i några timmar själv är svårt. Bakar jag vill alltid barnen vara med, att vara helt ensam i köket så länge är ganska svårt. Min enda form av terapi här är långa promenader, men till och med det kan vara svårt. På veckorna är enda tiden jag har till det på morgonen, för på kvällarna är det alldeles för mörkt. Jag kan alltid vara själv på mitt rum, men då kommer datorn fram eller mobilen och det blir inte den där lugna stunden jag hade hoppats på. 
 
Nu när hösten har kommit och vintern sakta men säkert smyger fram blir det svårt att gå de rundor jag gillar och vara ute på det sättet jag var i början när jag kom hit. Jag kan inte längre gå och sätta mig på en bänk uppe bland kullarna med en bok och bara slappna av. För om det inte regnar då så har det med största säkerhet gjort det för en stund sedan och allt är blött och lerigt. Dessutom börjar det bli kallt.
 
Kom nu att tänka på att jag fortfarande inte har gjort en sak som jag tänkte gjort en av de första veckorna jag var här. Jag hade planerat att gå till ett café inne i town square och bara sitta där några timmar med en kopp te och en bok och bara läsa. Anledningen till varför jag inte gjorde det var för att jag med största sannolikhet skulle bli uttråkad efter cirka 15 minuter. Det är alltid så. Iden av att göra en specifik sak är bättre än att faktiskt göra den. Är också lättuttråkad som bara den. Vill helst att det ska hända saker hela tiden. Eller iallafall ofta. Men men får ju se sånt här ganska ofta.





Kommentera

Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


Webbplats


Kommentar